Natt och dag med bakslag

Tidig morgon vid stugan

Det är verkligen natt och dag med dessa bakslag. Man märker tydligt hur hjärnkemin hamnar i obalans tillsammans med resten av kroppen. Så fort jag hamnar i dessa oerhört påfrestande bakslag så försvinner alla framsteg jag tidigare såg, det känns hopplöst, och det känns verkligen som det aldrig kommer bli bra igen. Sedan när det vänder, för det gör det ju, då är det som man kommer tillbaka till den riktiga världen. Ja – det är som två helt olika världar. Jag hade en jättebra vecka fram till igår. Jag tänkte innan att det här ska jag komma ihåg nästa gång jag kraschar men nu sitter jag här i den andra världen och försöker ta in detta och inte tänka svart – men det är ju så svårt!

Det går verkligen upp och ner hela tiden med utmattningssyndrom, och har man som jag fått en rejäl smäll i väggen så blir nog svängningarna kraftigare kanske. För mig är intryckskänsligheten det absolut jobbigaste symtomet och det blir mycket värre i bakslag. Sedan blir jag ledsen att jag är så pass illa däran efter hela 16 månader, men sena tillfrisknanden med utmattningssyndrom existerar bevisligen så jag försöker ha tålamod och hopp. Snart blir det förhoppningsvis dag igen.