”Det är bara stress” – Ett förödande resonemang

Innan min kropp sa ifrån på allvar och jag utvecklade ett utmattningssyndrom sökte jag vård ett flertal gånger med diverse psykosomatiska symptom. Då förstod jag ju inte att man kunde få så allvarliga symptom av stress. Jag kan idag bli irriterad när jag hör läkare uttala orden ”det är bara stress” för det fick jag höra flera gånger och på ett väldigt märkligt sätt. Som att stress inte alls ska tas på allvar. En läkare som uttrycker sig så och har den inställningen tappar idag allt mitt förtroende för det är inte alls ”bara”. Hur en utbildad läkare kan uttrycka sig så med dagens kunskap om stress och dess allvarliga hälsorisker är för mig en gåta.

Idag vet vi att stress ökar risken för ett flertal allvarliga åkommor. Det är vedertaget fakta om dess risker och vi vet hur allvarligt det kan sluta när stressen blivit kronisk. För att inte tala om hur allvarliga utmattningssyndrom kan bli. Det finns många människor därute som varit sjukskrivna i åratal. En läkare måste väl känna till detta tänker jag.

Jag hade önskat att en läkare hade förklarat riskerna för mig och uppmärksammat mig på att det är varningstecken när stressen tar fysiska uttryck. Självklart är det mitt ansvar att ta hand om mig själv och ta ansvar för min kropp, men en läkare hade kunnat bidra med kunskap när jag saknade den. Nu blev det ett litet gnälligt inlägg men jag ville dela med mig utav mina tankar.

Natt och dag med bakslag

Tidig morgon vid stugan

Det är verkligen natt och dag med dessa bakslag. Man märker tydligt hur hjärnkemin hamnar i obalans tillsammans med resten av kroppen. Så fort jag hamnar i dessa oerhört påfrestande bakslag så försvinner alla framsteg jag tidigare såg, det känns hopplöst, och det känns verkligen som det aldrig kommer bli bra igen. Sedan när det vänder, för det gör det ju, då är det som man kommer tillbaka till den riktiga världen. Ja – det är som två helt olika världar. Jag hade en jättebra vecka fram till igår. Jag tänkte innan att det här ska jag komma ihåg nästa gång jag kraschar men nu sitter jag här i den andra världen och försöker ta in detta och inte tänka svart – men det är ju så svårt!

Det går verkligen upp och ner hela tiden med utmattningssyndrom, och har man som jag fått en rejäl smäll i väggen så blir nog svängningarna kraftigare kanske. För mig är intryckskänsligheten det absolut jobbigaste symtomet och det blir mycket värre i bakslag. Sedan blir jag ledsen att jag är så pass illa däran efter hela 16 månader, men sena tillfrisknanden med utmattningssyndrom existerar bevisligen så jag försöker ha tålamod och hopp. Snart blir det förhoppningsvis dag igen.

Första inlägget och en presentation

Det här blir mitt första inlägg på bloggen, och jag tänkte passa på att berätta lite om vem jag är och varför jag startat bloggen.

Jag som är Miss Bränd heter egentligen Linda och är en 27-årig tjej ifrån Sundsvall där jag bor tillsammans med min sambo. Våren 2016 träffade jag den berömda väggen med en rejäl smäll efter år av stress framförallt privat. Jag har senare förstått att jag passar perfekt in i den typiska personligheten som ofta är mer sårbar för just utmattningssyndrom. Jag har haft höga krav på mig själv, en ångestproblematik i botten, en prestationsbaserad självkänsla, varit överdrivet perfektionistisk och haft ett kontrollbehov på livet. Tyvärr insåg jag inte vikten av återhämtning som grädde på moset. På detta har jag som så många andra i dagens samhälle inte varit närvarande i mitt liv – något jag tänkte återkomma till senare.

Jag har nu efter 16 månader som sjukskriven bestämt mig för att blogga om mitt liv och min väg tillbaka. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter och också ha en plats att skriva ner mina tankar och funderingar. Jag har kommit en bit på vägen men har ännu en lång resa kvar framför mig. Det är nog viktigt att försöka se detta tillstånd som en vändpunkt. Fokus är nu att komma tillbaka och må bättre än innan. Jag tror att det är fullt möjligt – andra har gjort det – men det måste få ta sin tid.